hermanamayor

Det har varit två tyngre dagar den här veckan. Igår när vi pratade om döden, och idag när vi skulle ha avlastningssamtal med varandra i mindre grupper för att lära oss att agera som främst ledare för de kommande samtal vi kan komma att ha med blivande soldater och kollegor.
Vi var tre stycken som satt i ett eget rum där var och en fick agera ledare, person med problem och en observatör som utvärderade ledaren efteråt.
För mig var det svårt med alla delarna på varsitt sätt, även om jag nog kände att ledarrollen i det här sammanhanget var det jag hade lättast för då det är flera personer som kommit till mig med sina problem tidigare, även om jag då inte vetat helt hur man skall hantera det för att få bästa effekt kändes det som att det var någonting jag hade lite insikt i.
Svårast var att ta upp mitt egna problem och berätta om det. Det blev starkare känslor än vad jag själv hade förväntat mig och det blev en ganska jobbig stund, samtidigt som det kändes väldigt skönt att det är två i gruppen som vet hur jag känner inför just den saken som jag berättade om.
Det kändes även bra att få veta saker som de andra två går omkring och tänker på. Det är ju inte såna saker man kanske tar upp efter mellan två skarpskjutningsmoment eller på kvällen efter en dags power-point föreläsningar.
Efter dom här dagarna känns det som att vi kommit varandra lite närmre i gruppen.
Men bara för att ledarskapsveckan är slut betyder det inte att uppgifterna är slut...Vi skall tills om två veckor ha skrivit klart ett brev till en nära anhörig. Vem det blir och vad som skrivs får jag nog tänka över både en och två gånger innan jag påbörjar arbetet...

Två tunga/djupa dagar och två större inlägg...
För att lätta upp lite kan jag ju berätta om att jag fått en massa kommentarer om mitt utseende idag och att nästan halva matsalen vände sig om när jag gick förbi. Om det var för att jag skulle vara snygg är nog tveksamt, anledningen var nog mer att jag såg ut som en skitig trollunge i ansiktet! Men det är ju kul att man kan glädja folk så här mot veckoslutet! Killarna som var me doch spray-tannade sig fick en hel del kommentarer också, om inte det dubbla. Åtminstone den ena som dom är vana att se blek och är en av personerna dom minst kunde tänka sig skulle prova. Jag tycker att han ser fräsch ut i ansiktet och tufft att våga prova, det är inte alla killar som skulle göra det!

Idag har allting vi gjort handlat om döden.
Det började med att vi åkte till Patologen inne i Linköping där vi fick prata lite med en dam som jobbade på den avdelningen. Det var samling i ett rum där man vanligtvis tog avsked av nyligen avlidna anhöriga. Efter det visade hon dörrarna till rummen där liken fanns. Det som gav en tankeställare var att namnen på de döda stod uppskrivna tillsammans med födelsedatum på en tavla bredvid dörren. Det var inte tavlan i sig som gav tankeställaren, utan när man läste ett födelsedatum på en tjej som var född 1981. Hon skulle alltså ha blivit 30 i år...
Därefter gick vi in till rummet där man obducerar kropparna. Det såg ut som det gör på film, fast ljusare, (på film ser det ju oftast ut att vara lite dunkelt ljus sådär). Saxarna, knivarna och andra redskap låg prydligt på en grön duk. Alla i en speciell ordning vid de tre "borden".
Hon som pratade med oss var inte den bästa föreläsaren tyvärr och var väldigt reserverad. Vi fick inte heller se några lik, vilket var huvudtanken från allra första början när befälen på skolan bokade besöket i september månad förra året. Det kan låta konstigt, men jag hade nästan hoppats på att få se ett idag.
Just för att få känna hur det känns och veta hur just jag reagerar.
Det är nog skillnad på vem man får träffa hos patologen då jag känner en som läser på Karlberg nu som berättade om deras besök och att han hade fått räta ut en arm på en person för att få känna på likstelheten...
Besöket var ändå bra och jag tror att det var lärorikt för alla.

När vi kom tillbaka till Kvarn hade vi en Diakon som pratade om döden, begravningar och vad man tror händer efter döden. När han var klar skulle vi sätta oss en timme och titta igenom det vita arkivet.
Det var Fonus vita arkiv och inte alls lika omfattande som det jag skrev innan jag åkte till Kosovo, men man fick ju en liten uppfräschning om vilka sorters frågor man skall besvara.
Det är en hel del att tänka på och jag skall försöka göra ett där jag tagit mer tid på mig och verkligen funderat över vad som känns viktigt för mig när jag dör. Man kan ju ändra det med åren, men det är bra att det finns ett ifall det skulle hända en olycka eller vad som helst. Då vill jag att det skall bli så enkelt för mina anhöriga som möjligt...

När vi hade suttit en stund med det vita arkivet samlades vi gruppvis och pratade allmänt om döden, våra relationer till det, hur vi kände för döden och hur vi såg på vårat yrkesval.
Det var en handledare med till varje grupp som hjälpte till lite på traven när det varit tyst en stund. Även om det flöt på ganska bra hos oss behövde vi en liten puff ett par gånger för att komma igång igen.
Det kändes i alla fall skönt att få höra hur de andra tänker och även att säga hur man själv tänker. Det man har sagt stannar ju i det rummet vilket blir en trygghet att kunna prata mer fritt om det.

Under samtalet reflekterade jag över mina erfarenheter av döden. Det är inte många..om man bortser från alla husdjur man haft under årens gång...Och det är jag såklart glad för.
Det närmsta är nog när jag var 12-13 år gammal och min Gammelmormor dog. Och detta tänkte jag på ganska mkt under samtalet. Jag tänkte däremot inte så mkt på henne, utan mer på min Mamma.

Mormor ringde på morgonen precis innan jag skulle gå till bussen för att komma till skolan (I vanlig ordning var jag försenad). Och när jag svarade i telefonen visste jag vad som hade hänt utan att hon behövde säga någonting. Varför vet jag inte...
Mamma blev såklart väldigt ledsen och jag hade precis fått på mig ytterplaggen när hon lagt på luren och berättade vad som hade hänt. Eller snarare bekräftade min känsla.
Det var inte så lätt att veta hur jag skulle bete mig riktigt i den situationen. Skulle jag missa bussen och stanna för att trösta Mamma? Och hur gör man det i så fall? Eller skall jag springa till bussen så att hon inte skall behöva köra mig till skolan?
Jag sa nåt till henne och valde det sistnämnda.
Om det var rätt eller fel är såklart en fråga jag ställt mig ett antal gånger..

Det är ett tugnt ämne att prata om och man gör det på riktigt alldeles för sällan. Det är lite tabu nästan att ta upp det. Och kommer det på tal byts ämnet ganska snabbt.
Diakonen sa en bra sak i alla fall. Han menade på att man skulle leva på ett sådant sätt att man inte behövde vara rädd för att dö. Det går väldigt mkt hand i hand med en t-shirt jag och en kompis tryckte upp som ett arbete vi gjorde på bilden i högstadiet med texten;