Hampus är sjuk =(
Kopierar min mammas blogginlägg.
Hampus tyckte det var väldigt spännande med alla lukter som fanns på kliniken och nosade på allt. Han är ju inte så van att vara på andra ställen än hemma. När vi fick sitta i undersökningsrummet och vänta verkade han undra vad vi gjorde där och tyckte nog att vi skulle gå hem igen.
Eftersom det var jourtid så blev det mycket väntande men till slut blev han genomgången av veterinären och hon tyckte nog inte att han verkade särskilt dålig men jag förklarade att han är sämre än han verkar för han blir uppspelt och glömmer att han har ont nu och det förstod hon ju såklart.
Hon tyckte i alla fall att frambenet skulle röntgas och så ta en bild på höftlederna när vi ändå höll på. (Det var ju egentligen dem jag mest oroade mig för)
Han fick lugnande medel och skulle somna på 10-15 min men han var så seg så det tog 30-40 min.
Till slut gick det dock att lyfta upp honom på röntgenbordet och ta lite bilder.
Frambenet såg bra ut så det var nog bara en vrickning men höftlederna och även ryggen såg inte bra ut. I ryggen hade det bildats bryggor mellan kotorna för att stabilisera upp de dåliga höftlederna och lederna såg inte ut som de skulle alls och det var benpålagringar mm. Kronisk höftledsartros och benpålagringar blev diagnosen.
Dessutom hade han en nål i kroppen såg man på röngen. Det gick ju inte att se var då bilderna inte är tredimensionella så de hoppades att den var på väg ut själv. Veterinären grävde i rumpan men hittade ingen nål.
Då fick han uppvaknande medel och så skulle vi gå ut och bajsa. Det var lättare än gjort och efter en halvtimma så kom det en liten plutt bara, men utan nål.
Då kände hon efter igen utan resultat så nålen är kvar vilket känns en aning obehagligt. Den skulle ju kunna ställa till problem där inne.
Hon trodde att han måste ha ätit den och att den gått hela vägen. Det var ingen liten nål heller!
De sa att han var en extremt tapper hund som måste haft väldigt ont en längre tid, flera år antagligen.
Känns ju inte så kul att veta. Men en sådan piggelin som Hampus som hoppat glatt in i bagaget och sprungit runt som en tok om man varit borta en stund för att han blir så glad när man kommer hem tror man ju inte har så ont.
Nu det sista har jag fått lyfta in honom i bilen så då började man ju ana oråd.
Måste fixa någon grej han kan gå på för han är för tung för att lyfta hela tiden. Han väger ändå 30 kg. Visst, jag orkar lyfta honom men det känns att det är riktigt dåligt för ryggen.
Nu blir det i alla fall medicinering livet ut. Smärtstillande en månad och sedan vid behov om han får mer ont.
Han kommer inte att bli bra men förhoppningsvis kan smärtan lindras så att han inte lider lika mycket av det.
Den dagen smärtan blir för stor, ja då har man ett tungt beslut att ta.
Eftersom det var jourtid så blev det mycket väntande men till slut blev han genomgången av veterinären och hon tyckte nog inte att han verkade särskilt dålig men jag förklarade att han är sämre än han verkar för han blir uppspelt och glömmer att han har ont nu och det förstod hon ju såklart.
Hon tyckte i alla fall att frambenet skulle röntgas och så ta en bild på höftlederna när vi ändå höll på. (Det var ju egentligen dem jag mest oroade mig för)
Han fick lugnande medel och skulle somna på 10-15 min men han var så seg så det tog 30-40 min.
Till slut gick det dock att lyfta upp honom på röntgenbordet och ta lite bilder.
Frambenet såg bra ut så det var nog bara en vrickning men höftlederna och även ryggen såg inte bra ut. I ryggen hade det bildats bryggor mellan kotorna för att stabilisera upp de dåliga höftlederna och lederna såg inte ut som de skulle alls och det var benpålagringar mm. Kronisk höftledsartros och benpålagringar blev diagnosen.
Dessutom hade han en nål i kroppen såg man på röngen. Det gick ju inte att se var då bilderna inte är tredimensionella så de hoppades att den var på väg ut själv. Veterinären grävde i rumpan men hittade ingen nål.
Då fick han uppvaknande medel och så skulle vi gå ut och bajsa. Det var lättare än gjort och efter en halvtimma så kom det en liten plutt bara, men utan nål.
Då kände hon efter igen utan resultat så nålen är kvar vilket känns en aning obehagligt. Den skulle ju kunna ställa till problem där inne.
Hon trodde att han måste ha ätit den och att den gått hela vägen. Det var ingen liten nål heller!
De sa att han var en extremt tapper hund som måste haft väldigt ont en längre tid, flera år antagligen.
Känns ju inte så kul att veta. Men en sådan piggelin som Hampus som hoppat glatt in i bagaget och sprungit runt som en tok om man varit borta en stund för att han blir så glad när man kommer hem tror man ju inte har så ont.
Nu det sista har jag fått lyfta in honom i bilen så då började man ju ana oråd.
Måste fixa någon grej han kan gå på för han är för tung för att lyfta hela tiden. Han väger ändå 30 kg. Visst, jag orkar lyfta honom men det känns att det är riktigt dåligt för ryggen.
Nu blir det i alla fall medicinering livet ut. Smärtstillande en månad och sedan vid behov om han får mer ont.
Han kommer inte att bli bra men förhoppningsvis kan smärtan lindras så att han inte lider lika mycket av det.
Den dagen smärtan blir för stor, ja då har man ett tungt beslut att ta.
Kommentarer
Trackback
