Vem vill vara en gitarrnörd?
När jag var drygt två önskade jag mig mitt första trumset. Och jag fick ett, av plast, en leksak...Det var ju inte riktigt det jag hade önskat mig. Jag hade ju fått syn på ett riktigt och önskade mig ett likadant! Jag minns inte mkt av den här händelsen själv, kanske lika bra så otacksam som jag uppenbarligen var.
Men jag minns att jag i flera år ville lära mig att spela trummor. Med ord som; det låter för mkt, vart skulle du öva? och du kommer tröttna, la jag väl så småningom tankarna på is.
Jag hade dessutom andra intressen som tog mkt tid. Men vem vill inte kunna rocka loss med ett trumsolo?
Jag minns att min mamma föreslog att jag kunde lära mig spela gitarr, det är ett trevligt instrument som man kan ha nytta av, det går ju dessutom ta med sig överallt. Och sitter man tex vid en sjö och grillar är det ju mysigt att plocka fram gitarren och spela lite.
Men hallå hur nördigt är inte det då? Jag ville ju inte spela nåt sånt töntigt instrument och folk skulle ju bara skratta om jag satte igång att spela! Man gör inte så! Trummor, det hade vart nåt annat det...
Jag gick fortfarande på mellanstadiet när det här samtalet ägde rum. Idag, ganska många år senare, har min bror börjat spela elgitarr och har blivit riktigt duktig på kort tid. Jag har kompisar som kan spela gitarr och som inte drar sig för att plocka fram den och dessutom sjunga till.
Och där sitter jag som ett fån, imponerad, lite avundsjuk och önskar att jag också kunde!
Så summan av kardemumman, vem är det som egentligen vill vara en "gitarrnörd"?
