Beslutstaganden
Beslutstaganden kan vara skönt att ha avklarade i tid. Men det står alltid nya och väntar så fort man har tagit ett.
Just nu pågår mitt årliga val om hur nästkommande år kommer att se ut. Likadant varje år sen jag tog studenten och oftast lika svårt. Men det lutar starkt åt ett håll just nu och det känns bra, isåfall kommer jag inte behöva göra ett nytt val förrän om två år, förhoppningsvis.
Det var smidigt i Kosovo...Då var det största bekymret i princip ifall du behövde ha tröja eller om det räckte med t-shirt under jackan, alla kläder såg ju likadana ut ändå. Maten var serverad med speciella tider och det var någon som talade om för dig vad som skulle hända under dagen/veckan.
Lite för smidigt nästan.
Det är nästan som att bo på en anstalt om man börjar jämföra, även om skillnaderna givetvis fortfarande är stora. Men du får inte gå ut på stan i dina egna civila kläder för att ta en fika, shoppa eller bara strosa omkring och titta på människor. Du har din tvättpåse som du lämnar in ena dan och hämtar ut den andra. Du är tvungen att bära uniformen överallt förutom på gymmet eller om du springer varv efter varv, sida vid sida med muren som är toppad med taggtråd. Och skall du ut på patrull måste det vara minst en till förutom dig själv som är med samtidigt som man måste höra av sig med jämna mellanrum till campen så att de har koll på vart du befinner dig och när du är tillbaka igen.
Man lever egentligen tryggare där nere än hemma i Sverige. Här bor du i din lägenhet och kan göra precis vad du vill, när du vill. Obeväpnad och svårare att försvara sig om det skulle vara nån annan som inte är det och råkar valt ut dig till offer. Det är inte någon som har koll på dig och det kan egentligen hända vad som helst utan att någon behöver märka det förrän om ett par dagar när det kan vara för sent...
Jag klagar absolut inte på det liv jag levt det senaste halvåret. Jag känner att jag utvecklats personligen en hel del. Det är strax över en vecka sedan jag kom hem, men kan redan längta tillbaka stundvis, även om jag vet med mig att jag aldrig kommer att komma tillbaka dit igen, inte som soldat i alla fall. Som civil hade det varit roligt att åka ner om några år för att se hur utvecklingen har gått och om det är stora skillnader i de områden vi jobbade i när vi var där.
Det är ett fruktansvärt fint land...egentligen. Men det är en bit kvar innan det får visa sin rätta sida för resten av världen.
Flera ur plutonen kommer jag ha fortsatt kontakt med och det kommer bli roligt att träffa alla vid återträffen efter sommaren när man varit ifrån varandra en tid.
Som det ser ut nu vill jag ut igen, snart, men i ett nytt missionsområde och lösa nya uppgifter!
Just nu pågår mitt årliga val om hur nästkommande år kommer att se ut. Likadant varje år sen jag tog studenten och oftast lika svårt. Men det lutar starkt åt ett håll just nu och det känns bra, isåfall kommer jag inte behöva göra ett nytt val förrän om två år, förhoppningsvis.
Det var smidigt i Kosovo...Då var det största bekymret i princip ifall du behövde ha tröja eller om det räckte med t-shirt under jackan, alla kläder såg ju likadana ut ändå. Maten var serverad med speciella tider och det var någon som talade om för dig vad som skulle hända under dagen/veckan.
Lite för smidigt nästan.
Det är nästan som att bo på en anstalt om man börjar jämföra, även om skillnaderna givetvis fortfarande är stora. Men du får inte gå ut på stan i dina egna civila kläder för att ta en fika, shoppa eller bara strosa omkring och titta på människor. Du har din tvättpåse som du lämnar in ena dan och hämtar ut den andra. Du är tvungen att bära uniformen överallt förutom på gymmet eller om du springer varv efter varv, sida vid sida med muren som är toppad med taggtråd. Och skall du ut på patrull måste det vara minst en till förutom dig själv som är med samtidigt som man måste höra av sig med jämna mellanrum till campen så att de har koll på vart du befinner dig och när du är tillbaka igen.
Man lever egentligen tryggare där nere än hemma i Sverige. Här bor du i din lägenhet och kan göra precis vad du vill, när du vill. Obeväpnad och svårare att försvara sig om det skulle vara nån annan som inte är det och råkar valt ut dig till offer. Det är inte någon som har koll på dig och det kan egentligen hända vad som helst utan att någon behöver märka det förrän om ett par dagar när det kan vara för sent...
Jag klagar absolut inte på det liv jag levt det senaste halvåret. Jag känner att jag utvecklats personligen en hel del. Det är strax över en vecka sedan jag kom hem, men kan redan längta tillbaka stundvis, även om jag vet med mig att jag aldrig kommer att komma tillbaka dit igen, inte som soldat i alla fall. Som civil hade det varit roligt att åka ner om några år för att se hur utvecklingen har gått och om det är stora skillnader i de områden vi jobbade i när vi var där.
Det är ett fruktansvärt fint land...egentligen. Men det är en bit kvar innan det får visa sin rätta sida för resten av världen.
Flera ur plutonen kommer jag ha fortsatt kontakt med och det kommer bli roligt att träffa alla vid återträffen efter sommaren när man varit ifrån varandra en tid.
Som det ser ut nu vill jag ut igen, snart, men i ett nytt missionsområde och lösa nya uppgifter!
Kommentarer
Trackback
